Spring nu, medans benen fortfarande bär dig.

Önskade mig lugn och ro men fick ett hjärta som skenar i vild panik. 6 år senare, tänkte jag, nu kanske jag är redo för det här igen?
Men det blev inte som jag tänkte mig.

Blev mer som för 9 år sedan, för 11, för 12 och för 13 år sedan och jag vet inte när det började men nu är jag visst där igen.
Det är som att vara kär i Nick Carter.
Helt Jävla Hopplöst.

Bara det att den här gången är det både jag och murran som gråter.

En natt i Marseille

”När tror du någon pratade med honom sist? Jag tror det är därför han blivit sådär. För att ingen längre pratar med honom. Inte butiksägarna, inte de förbipasserande, inte polisen, inte aktivisterna. Jag tror det är därför man blir galen. Personne ne le parle plus.” 

Jag sitter på trappan till en port i Marseille med min vän och dricker öl. Vi har gått en bit bort från La Plaine och området däromkring, för mycket folk han känner där, han pallar inte springa in i nån, han är uppuxen här, alla känner alla, alla vet allt. 

Lite längre bort sitter en man på en bänk. Han skriker till då och då och slår bänken med ett snöre. Vi går fram och försöker prata med honom sen, men han vill bli lämnad ifred. 

Vi har hängt hela kvällen jag och min vän. Gått från en trist turistbar och istället suttit på trappen till olika portar och pratat om allt. Australienska papegojor, landet och staden, alkohol, vikten av att kunna slåss, rasism och hur man alltid förr eller senare känner igen någon som vuxit upp som en själv. Om de små sakerna som inte går att dela eller förstås av någon annan, att man ser varandra tillslut. Om aktivistkultur och dess jävla tramsighet. Om vänskap, om knark, om kärlek. Om de val man gör och varför. 

Vi har suttit i en trappuppgång och sjungit för varandra, jag sjunger svenska julsånger som får honom att vilja sova och leka med träleksaker. Han sjunger raï och en av sina egna låtar. Vi lyssnar på Cheb Khaled från 1987 i hans mp3. Han pussar min smilgrop och sen vill han inte sluta. Vi har ringt hans skalliga kompis och pratat in DU ÄR VERKLIGEN SKALLIG på hans telefonsvarare. Han förklarar  internskämt för mig, berättar hemlisar för mig. 

Jag vill ta med honom till squatet sen men vågar inte, jag är gäst själv och får inte bjuda in folk. Han säger att hans liv alltid varit så, att det fina alltid tar slut i mitten, att det magiska aldrig hinns med. Vi kommer inte skeda den här natten heller, inte viska fram historier under täcket och fnittra oss till sömns.

En sjö

Försöker hitta lugnet, fokus. Det går sådär.

De nästföljande nätterna saknar jag honom. Hans perfekta kropp,  den hårda rumpan. Värmen. Att kyssa honom över ryggen och vilja väcka honom men inte göra det. Snicksnacket, när munnen går och jag bara inte kan hejda mig.

"You're really hot. I know I say that a lot but I don't even say it half of the times I think about it."

Att ligga och dregla över honom när han klär på sig på morgonen.

"In the hallway next to the shoes there's backpack. In  there is a gun.  Can you bring it? We kind of need it."

"Love, like information, like all of humanity, wants to be free. Låt oss fortsätta vara de levande bevisen på att vare sig frihet eller kärlek behöver lagar och regler för att försvara sig. Vi behöver bara en jävla massa frihet, och en jävla massa kärlek."

"Att acceptera är inte en passiv handling. Det är ett sätt att leva och som möjliggör för en människa att skilja mellan vad man kan förändra och inte; släppa de saker som inte kommer att förändras och fokusera på de saker man kan förändra."

-Annika Östberg, "Ögonblick som förändrar livet"

The Men I Do; The Men Who Do Me

(Presens. Nuet. Nu. Nutid. Nästan.)

Blåmärkena. 
Halsen, nacken, armen, benet. 

En svart scarf. En orange scarf. 
Höger ben. Vänster bakficka. 

Blå läppar. 
Får användning av mitt nya läppglans. 
Concealer. För min foundation. 

Blir tvungen att köpa en polotröja inför en släktmiddag. 

K som frågar ”Vem har du slagits med?” 

Livet behandlar mig väl just nu. 

... 

”Antingen så kan vi prata om relationer och om oss, men det kanske tar tre timmar. Eller så kan vi äta och sen knulla.” 
”Vi gör allt. Vi börjar prata nu, och så märker vi hur lång tid det tar. Och så äter och knullar vi när vi kommer hem.” 

Tre timmar senare har jag ritat en mindmap med alla hans någorlunda pågående relationer. Efter vissa av namnen har jag ritat ett hjärta, en del har någon anteckning vid sidan av eller under. Under vissa står det S&M. Hjärtat skenar och lugnar sig igen. Jag skriver inte in mig själv. Däremot ritar jag en egen dagen därpå, när han har gått.

Breven jag aldrig skickade, del två: Hamsterhjulet

jag minns dagen dagarna den kontinuerliga känslan av dig ditt spår i mig ditt brännmärke i mitt hjärta jag tänkte nu där kom det nu är det kört nu är du där nu stannar du oavsett. och du gick och jag dog och jag dör fortfarande jag föll och jag faller då nu på olika sätt men jag faller och jag reser mig och faller och ditt brännmärke är kvar din hand dina läppar dina lemmar i mig du stannar det svider ibland önskar jag fortfarande att jag aldrig träffat dig men stannar gör du inte du men dina spår jag faller reser mig faller igen du har gått men du stannar jag går vidare men vänder mig om det finns inget där men vrider på huvudet vrider det ur led runt ett varv igen jag faller jag går jag springer och ramlar jag faller du går du har gått men du stannar

Juli

J
”Du dränkte mina sista romantiska känslor i en avloppsränna.” 

Jag, 5 min senare 
”Har vi gjort slut nu?” 

Om sorgen i Marseille sist jag var där

"Qu'est-ce que on fait pour penser a autre chose?"
"On fait le ménage, on faire a manger, on joue "Singstar"..."
"Voila...c'est ça..."

Trinidad

"There's a truth that's deeper than experience. It's beyond what we see, or even what we feel. It's an order of truth that seperates the profound from the merely clever, and the reality from the percepcion. We're helpless, usually, in the face of it; and the cost of knowing it, like the cost of knowing love, is sometimes greater than any heart would willingly pay."

En dag på South Beach

Eloge till 2012

Thank you 2012. For the gorgeous men you've sent my way. (For the chlamydia.) For my new home. For Lizzie, Iola and Lynx. For the FOOD! For making me take a break. For making me feel life is too short.  For all the people I've met. For making me feel at home in 2 more cities. For not breaking my heart too much. For making me love old people, babies and dogs even more than I used to. For giving me financial stability. For making me focus more on the things I actually like doing and less on the things I wish I liked (for dropping political activism and diving whole-heartedly into the Larp-community). For feeding my dreams. For making me feel grateful. 2013- Welcome!