fuck putain merde!

Missade min buss tillbaka till Barcelona för att den jävla väckarklockan inte gick igång. Nu är jag ledsen. Från och med idag är jag hemlös, dessutom ligger jag minus på mitt bankkonto trots csn och studieskulder. Och för några veckor sedan försvann en 20-årig tjej i Malpassé, ni vet den sjuka tunnelbanestationen.

Inte som att jag försov mig med nån marginal heller, utan jag har verkligen all anledning i världen att dunka huvet i väggen och förbanna mig själv.
Varför gick jag ens och la mig? Varför packade jag inte det sista och tog ett glas sen och väntade in första tuben? Varför? Varför? Varför varför varför?

Men tänk om allt går åt helvete där nere då? Då kan jag ju tänka i lugn och ro "fan vad bra att jag inte kom ner igår". Nej.

Fy vad det här är frustrerande.
Krupp. Krupp. Krupp krupp krupp.

1984

Jag besökte en studentdemonstration i Paris.

Oh, Charlie, Charlie, largue les amarres, laisse mon coeur aller.

tankar från en parkbänk i värmen

Nu, ett år senare, kan jag ligga i en park i Barcelona, allena med min väska, utan syfte, utan mål, utan säng för natten. Jenni, som jag kom hit för att träffa, drog till Ibiza dagen innan jag kom och kommer inte tillbaka förren jag har åkt. Sånt som händer.
Jag kan ligga här på min bänk, huvudet på väskan, lyssna på fåglarnas kvitter och tänka "Är jag lycklig? Är jag det? Kan man begära mer än såhär?"
Jag ligger här och tankarna virvlar kring lycka, kring livet, kring människor jag känner och framtid. Min och världens. Jag tänker på solen och på hur stor påverkan den har på mig, trots allt.

En morgon när jag cyklade till skolan i Aix, just när det blivit sådär sommarvarmt och löven slagit ut och solen sken genom kronorna, slogs jag av minnet av att vara i samma situation, cykla (som jag älskar), värme, sol, och vara helt likgiltig inför det. Vara helt tom, slut, överkörd. Eller fylld med hat, ilska, sorg. Vakna så, somna så.
Då tänkte jag "Att solen har fräckheten att lysa samtidigt som jag har en sten i bröstet", de gånger jag orkade bry mig om solen. Andra gånger tänkte jag "Tur som fan det är sommar i alla fall, annars kunde man ju gå och dränka sig direkt", de gånger jag orkade vara sarkastisk.

Men det var kanske sant. Kanske har jag ändå solen att tacka för mycket. Den där första veckan, då självbevarelsedriften var som ett ständigt rusande adrenalin i mig, alla mina soldater i givakt, all min kraft, min förnimmelse av den. Skulle den varit där om det inte var för solen, ifall det inte varit sommar? Skulle det fortfarande varit en slags lättnad att åka hem till M, bli matad, sitta i sängen, kedjeröka och stirra i väggen en hel dag? Skulle jag orkat äta även om jag inte själv lagade maten, skulle jag ens kommit dit? Skulle jag någonsin klivit upp ur sängen trots att det gjorde ondare att ligga kvar? Skulle jag någonsin gått ut genom dörrn?

Jag sätter mig upp på parkbänken i Barcelona. Jenni är på Ibiza, squatet dit jag fått adressen öppnar inte dörren trots att hunden skäller, jag kan fortfarande inte spanska. Alla hostel är fullbokade, långhelg.

Jag har lite kläder i en ryggsäck, en flaska juice. Solen skiner. Jag klarar mig.