”När tror du någon pratade med honom sist? Jag tror det är därför han blivit sådär. För att ingen längre pratar med honom. Inte butiksägarna, inte de förbipasserande, inte polisen, inte aktivisterna. Jag tror det är därför man blir galen. Personne ne le parle plus.”
Jag sitter på trappan till en port i Marseille med min vän och dricker öl. Vi har gått en bit bort från La Plaine och området däromkring, för mycket folk han känner där, han pallar inte springa in i nån, han är uppuxen här, alla känner alla, alla vet allt.
Lite längre bort sitter en man på en bänk. Han skriker till då och då och slår bänken med ett snöre. Vi går fram och försöker prata med honom sen, men han vill bli lämnad ifred.
Vi har hängt hela kvällen jag och min vän. Gått från en trist turistbar och istället suttit på trappen till olika portar och pratat om allt. Australienska papegojor, landet och staden, alkohol, vikten av att kunna slåss, rasism och hur man alltid förr eller senare känner igen någon som vuxit upp som en själv. Om de små sakerna som inte går att dela eller förstås av någon annan, att man ser varandra tillslut. Om aktivistkultur och dess jävla tramsighet. Om vänskap, om knark, om kärlek. Om de val man gör och varför.
Vi har suttit i en trappuppgång och sjungit för varandra, jag sjunger svenska julsånger som får honom att vilja sova och leka med träleksaker. Han sjunger raï och en av sina egna låtar. Vi lyssnar på Cheb Khaled från 1987 i hans mp3. Han pussar min smilgrop och sen vill han inte sluta. Vi har ringt hans skalliga kompis och pratat in DU ÄR VERKLIGEN SKALLIG på hans telefonsvarare. Han förklarar internskämt för mig, berättar hemlisar för mig.
Jag vill ta med honom till squatet sen men vågar inte, jag är gäst själv och får inte bjuda in folk. Han säger att hans liv alltid varit så, att det fina alltid tar slut i mitten, att det magiska aldrig hinns med. Vi kommer inte skeda den här natten heller, inte viska fram historier under täcket och fnittra oss till sömns.
Jag sitter på trappan till en port i Marseille med min vän och dricker öl. Vi har gått en bit bort från La Plaine och området däromkring, för mycket folk han känner där, han pallar inte springa in i nån, han är uppuxen här, alla känner alla, alla vet allt.
Lite längre bort sitter en man på en bänk. Han skriker till då och då och slår bänken med ett snöre. Vi går fram och försöker prata med honom sen, men han vill bli lämnad ifred.
Vi har hängt hela kvällen jag och min vän. Gått från en trist turistbar och istället suttit på trappen till olika portar och pratat om allt. Australienska papegojor, landet och staden, alkohol, vikten av att kunna slåss, rasism och hur man alltid förr eller senare känner igen någon som vuxit upp som en själv. Om de små sakerna som inte går att dela eller förstås av någon annan, att man ser varandra tillslut. Om aktivistkultur och dess jävla tramsighet. Om vänskap, om knark, om kärlek. Om de val man gör och varför.
Vi har suttit i en trappuppgång och sjungit för varandra, jag sjunger svenska julsånger som får honom att vilja sova och leka med träleksaker. Han sjunger raï och en av sina egna låtar. Vi lyssnar på Cheb Khaled från 1987 i hans mp3. Han pussar min smilgrop och sen vill han inte sluta. Vi har ringt hans skalliga kompis och pratat in DU ÄR VERKLIGEN SKALLIG på hans telefonsvarare. Han förklarar internskämt för mig, berättar hemlisar för mig.
Jag vill ta med honom till squatet sen men vågar inte, jag är gäst själv och får inte bjuda in folk. Han säger att hans liv alltid varit så, att det fina alltid tar slut i mitten, att det magiska aldrig hinns med. Vi kommer inte skeda den här natten heller, inte viska fram historier under täcket och fnittra oss till sömns.
No comments:
Post a Comment