Imorse frågade L mig vad jag hade drömt. Jag svarade att jag inte mindes trots att jag drömt mardrömmar om både A och X varje natt sen jag lämnade Sverige. Men även vita lögner kan behöva bekännas ibland, so here it goes; Jag skäms for vad mitt undermedvetna gör mot mig.

Jag skriver ett meddelande pa min mobil men andrar mig, raderar det utan att skicka.

Sitter pa mitt och X's vattenpipscafe i Budapest. Jag hade hjartat i halsgropen nar jag gick hit, passerade papperskorgen dar X slangde sina skor, nagra affarer dit vi gick in for att leta efter nya, och nar jag sag den stora gyllene pipan utanfor stannade jag, lutade mig mot vaggen och koncentrerade mig pa att andas. Jag sag efter om det var oppet och sen gick jag tarogd till Keleti for att kopa min biljett till Belgrad innan jag atervande.

Gransen ar harfin mellan att grava i det forflutna och ta tag i det. Eller att for den delen bara besoka ett cafe som kanske ar det finaste jag nagonsin bevistat.

Vi var har nastan varje dag. Nagra tavlor har bytts ut men det ar samma konstnar. Menyn ar den samma, omslaget har gatt sonder lite, bokstaverna pa forsattsbladet bleknat. Servitrisen har slutat, eller sa jobbar hon inte idag. Jag roker apelsintobak. Handen darrar nar jag haller upp mitt te.

Breven jag aldrig skickade, del ett

och jag har legat brevid andra män, i andra sängar, jag har legat precis brevid dom och gråtit över dig hatat deras kroppar deras läppar deras sätt att ta på mig men inte orkat be dom sluta inte gått därifrån för vart skulle jag gå vad skulle jag göra det spelar ändå ingen roll

i början var det okej i början hatade jag ensamheten mer än just din frånvaro

och nej, det tjänar kanske inget till att skriva, allt det här är sånt du inte frågar om sånt du inte vill veta jag vet men det är februari och jag är fortfarande sjuk i huvet