Återgång

Jag skriver så mycket numer.

Tänker att det ska samlas.

Kanske här. Vi får se. 

Om du hittat hit, välkommen. 

"jag dricker mitt starka kaffe med grädde och socker och gråter en skvätt för att livet är så vackert och jobbigt och uttröttande och härligt på samma gång. Och för att min mask ännu inte kommit på och jag fortfarande är pirrigt hudlös. Och för att dagen just börjat och jag är både ledsen och glad och inte riktigt vet vilket som ska få vinna."

från Underbaraclara

tycker det är så fint bara.

G.

Jag ligger och pratar om min nya mobiltelefon. 
Han avbryter mig; 

”Can we change the subject? Can we talk about how much I love you?”

Spring nu, medans benen fortfarande bär dig.

Önskade mig lugn och ro men fick ett hjärta som skenar i vild panik. 6 år senare, tänkte jag, nu kanske jag är redo för det här igen?
Men det blev inte som jag tänkte mig.

Blev mer som för 9 år sedan, för 11, för 12 och för 13 år sedan och jag vet inte när det började men nu är jag visst där igen.
Det är som att vara kär i Nick Carter.
Helt Jävla Hopplöst.

Bara det att den här gången är det både jag och murran som gråter.

En natt i Marseille

”När tror du någon pratade med honom sist? Jag tror det är därför han blivit sådär. För att ingen längre pratar med honom. Inte butiksägarna, inte de förbipasserande, inte polisen, inte aktivisterna. Jag tror det är därför man blir galen. Personne ne le parle plus.” 

Jag sitter på trappan till en port i Marseille med min vän och dricker öl. Vi har gått en bit bort från La Plaine och området däromkring, för mycket folk han känner där, han pallar inte springa in i nån, han är uppuxen här, alla känner alla, alla vet allt. 

Lite längre bort sitter en man på en bänk. Han skriker till då och då och slår bänken med ett snöre. Vi går fram och försöker prata med honom sen, men han vill bli lämnad ifred. 

Vi har hängt hela kvällen jag och min vän. Gått från en trist turistbar och istället suttit på trappen till olika portar och pratat om allt. Australienska papegojor, landet och staden, alkohol, vikten av att kunna slåss, rasism och hur man alltid förr eller senare känner igen någon som vuxit upp som en själv. Om de små sakerna som inte går att dela eller förstås av någon annan, att man ser varandra tillslut. Om aktivistkultur och dess jävla tramsighet. Om vänskap, om knark, om kärlek. Om de val man gör och varför. 

Vi har suttit i en trappuppgång och sjungit för varandra, jag sjunger svenska julsånger som får honom att vilja sova och leka med träleksaker. Han sjunger raï och en av sina egna låtar. Vi lyssnar på Cheb Khaled från 1987 i hans mp3. Han pussar min smilgrop och sen vill han inte sluta. Vi har ringt hans skalliga kompis och pratat in DU ÄR VERKLIGEN SKALLIG på hans telefonsvarare. Han förklarar  internskämt för mig, berättar hemlisar för mig. 

Jag vill ta med honom till squatet sen men vågar inte, jag är gäst själv och får inte bjuda in folk. Han säger att hans liv alltid varit så, att det fina alltid tar slut i mitten, att det magiska aldrig hinns med. Vi kommer inte skeda den här natten heller, inte viska fram historier under täcket och fnittra oss till sömns.

En sjö

Försöker hitta lugnet, fokus. Det går sådär.

De nästföljande nätterna saknar jag honom. Hans perfekta kropp,  den hårda rumpan. Värmen. Att kyssa honom över ryggen och vilja väcka honom men inte göra det. Snicksnacket, när munnen går och jag bara inte kan hejda mig.

"You're really hot. I know I say that a lot but I don't even say it half of the times I think about it."

Att ligga och dregla över honom när han klär på sig på morgonen.

"In the hallway next to the shoes there's backpack. In  there is a gun.  Can you bring it? We kind of need it."

"Love, like information, like all of humanity, wants to be free. Låt oss fortsätta vara de levande bevisen på att vare sig frihet eller kärlek behöver lagar och regler för att försvara sig. Vi behöver bara en jävla massa frihet, och en jävla massa kärlek."

"Att acceptera är inte en passiv handling. Det är ett sätt att leva och som möjliggör för en människa att skilja mellan vad man kan förändra och inte; släppa de saker som inte kommer att förändras och fokusera på de saker man kan förändra."

-Annika Östberg, "Ögonblick som förändrar livet"

The Men I Do; The Men Who Do Me

(Presens. Nuet. Nu. Nutid. Nästan.)

Blåmärkena. 
Halsen, nacken, armen, benet. 

En svart scarf. En orange scarf. 
Höger ben. Vänster bakficka. 

Blå läppar. 
Får användning av mitt nya läppglans. 
Concealer. För min foundation. 

Blir tvungen att köpa en polotröja inför en släktmiddag. 

K som frågar ”Vem har du slagits med?” 

Livet behandlar mig väl just nu. 

... 

”Antingen så kan vi prata om relationer och om oss, men det kanske tar tre timmar. Eller så kan vi äta och sen knulla.” 
”Vi gör allt. Vi börjar prata nu, och så märker vi hur lång tid det tar. Och så äter och knullar vi när vi kommer hem.” 

Tre timmar senare har jag ritat en mindmap med alla hans någorlunda pågående relationer. Efter vissa av namnen har jag ritat ett hjärta, en del har någon anteckning vid sidan av eller under. Under vissa står det S&M. Hjärtat skenar och lugnar sig igen. Jag skriver inte in mig själv. Däremot ritar jag en egen dagen därpå, när han har gått.

Breven jag aldrig skickade, del två: Hamsterhjulet

jag minns dagen dagarna den kontinuerliga känslan av dig ditt spår i mig ditt brännmärke i mitt hjärta jag tänkte nu där kom det nu är det kört nu är du där nu stannar du oavsett. och du gick och jag dog och jag dör fortfarande jag föll och jag faller då nu på olika sätt men jag faller och jag reser mig och faller och ditt brännmärke är kvar din hand dina läppar dina lemmar i mig du stannar det svider ibland önskar jag fortfarande att jag aldrig träffat dig men stannar gör du inte du men dina spår jag faller reser mig faller igen du har gått men du stannar jag går vidare men vänder mig om det finns inget där men vrider på huvudet vrider det ur led runt ett varv igen jag faller jag går jag springer och ramlar jag faller du går du har gått men du stannar

Juli

J
”Du dränkte mina sista romantiska känslor i en avloppsränna.” 

Jag, 5 min senare 
”Har vi gjort slut nu?” 

Om sorgen i Marseille sist jag var där

"Qu'est-ce que on fait pour penser a autre chose?"
"On fait le ménage, on faire a manger, on joue "Singstar"..."
"Voila...c'est ça..."

Trinidad

"There's a truth that's deeper than experience. It's beyond what we see, or even what we feel. It's an order of truth that seperates the profound from the merely clever, and the reality from the percepcion. We're helpless, usually, in the face of it; and the cost of knowing it, like the cost of knowing love, is sometimes greater than any heart would willingly pay."

En dag på South Beach

Eloge till 2012

Thank you 2012. For the gorgeous men you've sent my way. (For the chlamydia.) For my new home. For Lizzie, Iola and Lynx. For the FOOD! For making me take a break. For making me feel life is too short.  For all the people I've met. For making me feel at home in 2 more cities. For not breaking my heart too much. For making me love old people, babies and dogs even more than I used to. For giving me financial stability. For making me focus more on the things I actually like doing and less on the things I wish I liked (for dropping political activism and diving whole-heartedly into the Larp-community). For feeding my dreams. For making me feel grateful. 2013- Welcome!

On a tous envie que la lumière du jour nous sourie de cette manière-là, non?

"Normalement je me habille bien et je rencontre personne..."

"Vanligtvis så klär jag mig väl och jag träffar ingen."

-L, för att han hade badbyxor på sig när vi träffades. En intensiv, kort, vacker historia (och man). Som är över nu, no hard feelings. Ny adress, tjejskor i hallen. Det var bara en tidsfråga egentligen.

"Parle-moi de bricolage..."

Den där stan jag är så vansinnigt förälskad i förstås. 

Text ur "Temoignages des chattes"

För första gången kunde vi se oss själv som krigare. Vi var inte längre ansvariga för en våldtäkt vi själva hade sökt; vi var vanliga offer för det som man kan vänta sig att uthärda om man är kvinna och vill ut på äventyr. Våldtäkten tog äntligen steget ur den absoluta mardrömmen, det osagda, det som absolut inte får hända. Det handlade inte längre om att neka, om att duka under, de handlade om att leva med.

-Fritt översatt ur ovanstående franska zine

Originaltexten:
Pour la première fois on pouvait s'imaginer en guerrières.  Nous n’étions plus responsables d'un viol qu'on avait bien cherché; mais nous étions les victimes ordinaires de ce qu'il faut s'attendre à endurer si on est femme et qu'on veut s'aventurer à l’extérieur.  Le viol sortait enfin du cauchemar absolu, du non-dit, de ce qui ne doit surtout jamais arriver. Il ne s'agissait plus de nier, ni de succomber, il s'agissait de faire avec. 

Sorg i Marseille

il faut nous aimer sur terre

il faut nous aimer vivant

ne crois pas au cimetière

il faut nous aimer avant

ma poussière et ta poussière

deviendront les grès du vent

-Paul Fort

Nuet, typ.

Om C, länge sedan.

om det är någon som skulle bli sårad så är det jag, han har blivit en player

han är plättlätt att älska, jag skulle falla pladask, jag har redan gjort det, vi vandrar på den smala stig som skiljer vänskap och erotik,

jag lever på att jag vet att jag har en särskild ställning,
när vi går ut är jag drottning, även om han stöter på andra, hånglar på toaletter,
så är det jag som får dela hans madrass när gryningen faller på,
det är mig han skedar

Ytterligare ett utdrag från dessa gamla dagböcker:

satt med MW och AL på mammas balkong igår och kedjerökte. MW hade med sig fyra paket ”för jag tänkte att vi skulle kedjeröka.”.

vi pratade lite om det där att ha sex med andra när man är hjärtekrossad och så, apråpå militärgrannen.

”det är en mage, en rygg och en nacke liksom. fel mage, fel rygg och fel nacke. men ändå. en mage, en rygg och en nacke.”
”så himla typiskt. börja röka och ha sex med grannen. och så mår man ändå bara dåligt. man ba ’varför’?”
”man ba ’varför inte?’”

Anteckning från då

jag sitter inne i baracken, med huvudet och armarna på bordet, gråter som om hela jag bestod av saltvatten. b täcker upp för mig, fixar, ber mig inte göra någonting. det är inte så många som kommer idag, jag tror det regnar.
jag sitter så hela arbetspasset, halv fyra till halv åtta. kanske röker jag några cigg, jag minns inte.

Ulriksdal

Jag var i Ulriksdal idag. För första gången på tre år och några månader, för första gången sen den där natten. Jag tog 509an från Solna, gick av i Ritorp, noterade SJ-huset, vägen upp till lägenheten. Jag promenerade samma väg som den där morgonen och jag letade i min mp3 efter Nelly Furtado eller något annat som jag förknippade med det, men det fanns inte så jag fick nöja mig med "Vinden har vänt". Och det kändes just inget särskilt. Lite sorgligt, inte hjärtskärande. Jag höll inte andan som jag gjort varje gång jag passerat med bil eller pendel.

Jag gick hem till min goda vän som fyllde år, hade fett trevligt och åkte hem sen. Och jag glömde till och med bort att jag kan pendelns tidtabell utantill därifrån.

Transatlantic

På onsdag blir det fjärde gången jag korsar en landsgräns för en karl. Värt det? Absolut.
Även de gånger då det gick åt helskotta.

Nyårslöften, tredje gången gillt

Okej, här kommer min rökarhistoria:

2007

Den 1a juli började jag röka. Varför? För att jag var förtvivlad. För att ha någonting att göra. Och för att det lindrade lite, tänkte jag. Jag rökte konstant i sex veckor. Sen slutade jag, gav bort mitt cigarettpaket till en kompis. Började igen, jag fick röka en dag i veckan. Sen rökte jag några dagar i sträck. Tänkte att "nu får jag inte röka på sis och så många veckor". Haha. Gissa hur det gick?Sen åkte jag iväg. Rökte lite i Köpenhamn. Kom til Amsterdam, lärde mig rulla och rökte på heltid igen. Kom till Frankrike, rökte som en borstbindare. Tre cigg i sträck innan jag gick och lade mig, en katt i famnen eller Koshka som låg i mitten av min säng. Bestämde mig för att sluta på nyår.
Nyår kom, jag var i New York. Satt i en brandtrappa i C- Squat på 14 street och Avenue C med några nyfunna vänner som skrek "Chainsmoke girl, chainsmoke!" och slutade efter tolvslaget.

2008
I maj var jag i Barcelona, och hade, av en slump, träffat den grabb som jag släpat hem på min födelsedag i Amsterdam 8 månader tidigare för att jag var skitledsen och hade bestämt för att jag vägrade sova ensam. Morgonen därpå, i hans säng, samma dag som jag skulle åka tillbaka till Marseille, tog jag en cigg med honom.

En månad senare, efter att jag återvänt till Barcelona för att träffa honom och han visat sig vara ett as, rökte jag igen. Fortsatte i Marseille, och när jag kom tillbaka till Stockholm och inte lyckats hålla mig särskilt länge, avlade jag ett nytt nyårslöfte.
Nyår kom, jag fimpade.

2009
En dag i slutet på januari var jag Gullmarsplans tunnelbanestation med en god vän, och var återigen upprörd över något som rörde den som fick mig att börja. Tog en cigg, tog flera. Rökte sedan mycket sällan och oregelbundet. Om jag var exceptionellt glad, eller ledsen, eller full.
Åkte till Gotland, rökte mer. Och en sommardag på Js balkong tog jag en cigg med honom. Ockuperade hus i Barkaby och jag intalade mig att eftersom det var så jäkla låg standard på huset och allt var misär så fick jag röka. Sen fortsatte jag.

Och nu, nu jävlar. Tredje gången gillt, inga fler ursäkter godtagbara. Inte ens om jag hamnar i finkan, blir brutalt dumpad, får lungcancer eller något annat tjaffs.

Finito, kaputt, adjöss!
Från och med när jag vaknar imorgon är det bara chokladcigaretterna jag fick i julklapp som gäller.